▲

Du var där, och jag var där. Längst fram satt jag med tårarna rinnandes längs med kinderna när du spelade "Här kommer lyckan för hundar som oss" när du helt plötsligt mötte min blick och höll kvar den sådär på riktigt och länge och det kändes som om jag skulle gå sönder inuti när du såg rakt igenom mig. Och sen när det var slut och alla hade försvunnit ut i den gråa september-söndagen, så var du helt plötsligt där igen med vakter omkring dig. Och jag tog dig så hårt i handen och när jag sa att vi åkt 37 mil för dig blev du så glad och hela du lös upp och jag blev nog ännu gladare än du. Åh, Håkan. Min hjälte. Du räddar mig när allt är hemskt och man egentligen bara vill lägga sig ner på marken och försvinna för att livet kan vara så tragiskt. Tack.

Och jag sa "Du är så fin Håkan, det finaste jag vet"