▲: augusti 2010

Jag och Frank Sinatra.
Torsdag 25 april.
Kärlek klockan elva.
Kras. Hon krossar mig under foten. Som vanligt. Å jag har inte en chans... Hon är för mäktig, den där flickan. Trampar bara rakt fram, fast nätt och vackert. Men hon trycker ändå ner mig så obarmhärtigt. Jag tror inte ens hon vet vem jag är. Nej, det gör hon inte. Hur skall jag bara mig åt då? Rädda henne från att bli överkörd av en spårvagn... Kidnappa henne och tvinga henne att tycka om mig... Herre Gud! Jag som... råkar vara en av de mest särklassigaste och... och mest storartade och mest komplicerade och... och storslagna (och snällaste) pojken på den här skolan. Som Frank, den perfekta skapelsen, född att lyckas, att häpnas, att dyrkas. En dag, blinda, söta flicka, ja, en dag ska JAG också lyftas upp och absorberas från den här mänskliga, dödliga världen. Ja, just det. Precis så! En dag kanske jag regerar här i universum. En dag ska jag visa henne. Då kommer hon att inse sitt misstag. En dag ska jag verkligen... En dag Hon riktigt utlånar mig, spottar på mitt hjärta. Flickan i blommig klänning. Flickan i blommig klänning. Hon med ögon av silver, med hår av guld, med kinder som rosor, med lockar som vågor, hon som alltid krossar mig under foten... Kras.
Komplex klockan tolv.
Jo, så är det just nu. Är kärlek kanske bara en sak för idioter som jag? Jag vet faktiskt inte. Annars är jag väl ganska nöjd. Fast jag helst vill se mitt namn tatuerat på hennes bröst. Nöjd på denna olyckliga planet. Jag riktigt frossar i olycka, det höjer mitt självförtroende, glad över att jag inte är den enda som krossas under vackra fötter. Ibland inser jag till och med att jag faktiskt ÄR storartad. Som när jag ser samskolans värsta fähundar segla förbi. Dömda till att le, ständigt glada. Gråter dom någon gång? Jo, det gör dom säkert. Precis som jag. Bra. "Nog är vi väl på väg mot helvetet i alla fall", tänker jag ibland. Hela jordklotet, allihop, till och med Gudarna, förmodligen också min bästa vän Frank. Den fantastiske storstadsromantikern, den perfekta skapelsen. Han som lyckas göra natt till dag, Frank, min idol och vän. Han är svår att ta kål på. Och han är mitt enda hopp. I denna så olyckliga värld.
Politik klockan ett.
När jag var mindre brukade jag ta övningsrundor i stadens lyxkvarter. "För att förbereda mig på min framtid", sa jag. Jag tyckte om vad jag såg där. Dom som bodde där var märkvärdiga. Dom hade vad de flesta andra ville ha. Jag traskade runt, runt, runt. Jag gillade kvarteren. Jag gillade husen med de stora trädgårdarna och alla de där träden utmed gatorna. De som bodde där var så rika och vackra. Jag ser inget fel i att vara rik. En del fnyser åt rikedom. Jag tycker det verkar behagligt. Det kanske är sant att man kan köpa sig mer lycka. Som i filmerna och sångerna. Jag börjar tröttna på att dom säger att det inte är så. Men det spelar ingen roll. Och politik är ändå ingenting för mig. Jag vet knappt skillnad på Hitler och Herkules och det rör mig inte i ryggen. Blir bara så trött och så ledsen när jag hör människor predika om hur amerikanerna borde göra slut på Saddam. Själv har jag inga politiska åsikter. Det är ett sätt att segla fritt.
Ateist klockan två.
När jag var elva år, nästan tolv: Vackra flickor gillar bara pojkar med stora muskler och pojkar gillar bara flickor med stora bröst. Varför kan vi inte få lära oss sånt i skolan?", frågade jag vår lärarinna under en biologilektion. Hon såg alldeles chokad ut. Helt mållös. "Tja, jag vet inte Håkan", svarade hon "Är det (ähum) vetenskapligt?" (utspritt mummel och skratt) "Varför är vissa människor hånfulla och elaka och överlägsna?", frågade jag. Det blev helt tyst. Jag hade allas uppmärksamhet. Jag skulle vilja fråga var och en om det. Men lektionen slutade, olyckligtvis, och jag tänkte: Det här förbannade livet, den här förbannade staden, de här förbannade människorna, de här förbannade vännerna, den här förbannade aprilhimlen, de där förbannade gudarna. Finns det någonstans? Är det bara jag och mina trumpinnar nu? Torkar aldrig oceanerna ut? Vackra flickor gillar bara stora pojkar med mycket muskler och alla pojkar är förälskade i de vackraste flickorna. Är inte de fakta, förbannade gudar. Har ni aldrig tänkt på det? Aldrig någonsin. Det är det ENDA jag tänker på när jag går här i korridorerna. Hjälper det överhuvudtaget att jag skriver såhär om det? Har jag någonsin fått svar? NÅGONSIN? Hoppas att ni läser det...
Arg klockan tre.
Häromdagen träffade jag en pojke som jag inte träffat på länge. Vi sa inte så mycket. Har aldrig direkt varit kompisar, och jag var inte särskilt glad åt att se honom. Jag gillade inte honom, hade aldrig gjort det heller för den delen. Han var hånfull och log fånigt och irriterande hela tiden. Försökte sätta sig över mig. För mig spelar DET ingen roll, men med det där leendet var det värre. Han stank ur munnen. Jag fick lust att kasta mig fram och slå honom på käften, men gjorde det inte. Han skulle väl ha krossat mig under foten, precis som han gjorde när vi var små. Precis som flickan i blommig klänning. Krossat mig under foten. Smack. Och det där groteska leendet. Irriterande, hånfullt. Han hade en flickvän och redan en stor bil och allt gick bra för honom. Utmärkt förrsten. Bilen stod bredvid. Alldeles blänkande, en sån där gammal tvåfärgad, med en massa krom. Verkligen vacker, som de där plasthuvarna, stor och bullig. Enorm. Som läderlappens bil, som en gangster bil. Själv har jag bara en rostig jätte trehjuling med ett Harley Davidsson klistermärke på, ingen flickvän och allt går åt helvete vilken timme som helst. Jag SKULLE slått honom på käften. Jag satt på en bänk vid Hedens parkeringsplats och läste skvallerspalterna i föregående dags Expressen och jag tittade på bilen. Den vackraste jag sett. Klockan var omkring tre, de andra hade gymnastiklektion och jag befann mig i mitt vanliga tillstånd. Jag menar, ni vet, ingenting funkar: Flickor, kompisar, värdet, pengar, bristen på pengar, de rykande fabrikerna. Så kom han där med flickvännen. Jag kände igen honom direkt på det där flinet.
- Nämen är det inte lille Håkan ponken!, sa han (hånfullt) när han fick syn på mig.
- Kalla mig inte Håkan, sa jag. Vet du inte vem jag är? Jag är mycket mäktig, jag är Frank.
- Vem då Frank?
- Frank Sinatra!
- Okej då, Frank Sinatra, vart är du på väg? Jag njöt faktiskt lite.
- Till helvetet, svarade jag.
- Du har då inte växt upp ett skit sen jag klådde upp dig sist. Va en man, din barnrumpa.
- Nej, jag tycker det verkar väldigt tråkigt. Förresten är jag mer intresserad av tjejer.
- Jag tycker verkligen du är en skitstövel, Håkan.
- Jag med. Stick nu, du besvärar mig. Han och flickvännen, som också flinade sådär, klev in i läderlappsbilen och åkte iväg. Och jag tog min rostiga jätte trehjuling till helvetet.
Lite ledsen klockan fyra.
Jag är en pojke med en del problem och jag förmodar att de flesta av dom är självförvållade. "Ofta blir det vad man gör det till", säger John Blund. Jag antar att han har rätt, som vanligt. Alla gudomliga makter. Håll mig alltid i minnet. Det här är en kungörelse: Jag kan inte spela saxofon som Charlie Parker. Och jag kan inte få tillräckligt med skäggstubb för att se ut som kapten Haddock. Jag är en pojke. Kommer nog vara det i resten av mitt liv. Jag trivs ganska bra med det. Flickan jag älskar tycker bara synd om mig. Jag gillar inte köttkorv och tillgjorda människor (man vet aldrig vad som finns inuti dom). Världen tycks vända sig emot mig. Jag blir äldre.
- Jag är ledsen, Frank Sinatra. Varför kan inte världen...
- För att det är så här det är, viskar någon.
- Men jag vill leva i en värld där sångerna blir verklighet. Det måste finnas ett sånt ställe. Det bara måste! Det måste! Och Frank Sinatra svarar: Ingenting...
:Håkan Hellström, 17 år.